|
L Ä S P R O V - - L Ä S P R O V - - L Ä S P R O V
Lasse Rabenius
tillägnas min sagesman Fredrik på Arkö
1. Skeppspojken
På den tiden då även de största fartyg var byggda av trä och hade mastrår och bogspröt, äntrade en pojke däcket till ett av kronans skepp. Varken skeppets eller pojkens namn är kända, men båda måste ha skrivits in i amiralitetets register. Skeppet seglade tills det förliste, vilket var ett fartygs öde på den tiden. Men pojken? Vad hände med honom? Jag har undrat, alltsedan jag hörde historien för många år sedan. . . .
Skeppet var på väg söderut till Tyskland. Man seglade genom skärgården och i kanten av det öppna havet. En kväll ankrade man upp i en vik. Och dagen därpå rodde en grupp mot land för att hämta färskvatten. Pojken hade satts vid en åra. Inåt land såg han segelekor och fiskebodar. - Håll takten, pojk, röt rorsmannen. Pojken vände tillbaka huvudet. Han hade sett folk vid bryggorna. Öborna levde nog gott här. Det fanns säkert mycket fisk vid utskären. Han rodde och tittade på sina händer. De var röda och för små. Varför hade han sökt plats på ett skepp? Hade han vetat att de skulle vara dumma mot honom... - Åror HÅLL, ropade rorsmannen. Båten gled fram i viken, och al och ek speglade sig i ytan. Det lyste grönt och havet hördes inte. Men strax beordrade rorsmannen årorna ur vattnet och man lade till vid en brygga. - Söker ni mäster är han ute, ropade någon från bryggan. - Så väntar vi väl en stund, sa rorsmannen; vi behöver fylla våra vattenförråd också. Det var Mästerlotsen Engström man skulle vänta på. Under tiden fick skeppsfolket gå att hämta vatten i tunnor. Det var en bit upp på land. En flicka visade dem till brunnen med färskvatten. - Det är bra vatten i den, sa hon till dem. De smakade och det var annat än skämvattnet de fått på skeppet. - Det är så en skulle vilja stanna här..., sa en av matroserna och vände sig till flickan; för det friska vattnets skull... och för hennes vackra gullband. Flickan skrattade. Hon tittade på honom, som om hon funderade på förslaget. - Det går bra i ladan också för min del, sa en av de andra matroserna. Skratt från hopen. - Äh, sa flickan; han kan väl inte ens hyva en tunna vatten te båten sin. Än mindre får han me’ se’ mej. - Ja tar båd’ tunnan och henne om det e’ va’ som krävs, sa den djärve och hivade upp en tunna på axeln. Han såg på flickan; sedan bad han få en tunna på den andra axeln också. Och det fick han. Så struttade han ner längs stigen mot båten, men på slutet vacklade han. Och innan han nått bryggan for den ena tunnan i berget så den sprack och vattnet långsamt rann ur. - För tusan Klang, ropade rorsmannen; vad skulle nu de’där va bra för. Det blir avdrag på staten. Se till att han får tag på en kärra. - Det var ju synd på tunnan, sa flickan. Pojken vände sig till flickan. - Klangen vill mest komma iland, sa han; å en hel del av oss andra med. - Du också? - Särskilt jag! - Ni må ha nå’ å komma med, sa flickan; men de har ni int’.
På kvällen låg kronskeppet kvar i Kuggviken, som den kallades. Pojken vilade uppe på däck i friska luften. Han kunde inte somna, han tittade på månen, lyssnade på vattnet och tänkte på flickan. Han måtte ändå ha somnat för just som han tänkte följa flickan på stigen, blev han väckt. Han skulle gå vakt. Månen hade försvunnit och bara stjärnorna syntes. De glittrade och blänkte. Himmelsprickarna var som borttappade mynt. Ändå gjorde ingen anspråk på dem; man kunde förstås inte komma åt dem. Stjärnorna påminde varje fattig pojke om den skatt han inte ägde. Pojken suckade. I kajutan stod en kista full med silvermynt. Hur hade den kunnat bli fylld? Förnäma herrar måtte ha funnit en bakdörr till rikedomen. Var öppnade den sig? En sky växte till på himlavalvet och fick stjärnorna att försvinna.
Följande morgon, innan solen ännu stigit ur havet, såg pojken hur en båt sänktes mot vattnet. Molnskyarna stod röda vid horisonten när skeppsbefälet roddes mot land. Skeppspojkarna hade fått borsta kläder och putsa stövlar. Vapnen hade setts över. Det fanns kronhjort på ön. Kaptenen skulle fylla på förråden. Pojken såg jaktgevären sticka upp bak ryggarna på skepps-officerarna och en i laget blåste fanfar i ett horn. Han och de flesta av manskapet var kvar ombord. - Nu ska de roa sig, sa en som stod vid skeppssidan. - Vi andra får väl ladda kortlapparna. - En skulle ha nå annat än kortlappar att panga i bordet. - De har han rätt i. Å där skulle finnas krås på kinafat. - Vad är detta för snickesnack, sa det kvarlämnade befälet; Carlsson har vakt vid galjonen, Jansson vid akterkastellet, så intag edra poster omedelbart! Manskapet skingrades; kvar blev bara pojken och Klang ’med tunnan’, som man retsamt sa. - Off’cerarna får äta gott de, sa pojken. - Jo du, sa Klang; har man en stor trut så. - Blir’e inge’ te oss då? - Inget, svarade Klang; vi får knipa käft, även om det är svårt. . . .
Historien Månsilver finns att läsa i : Korpens öga- och andra historier (c) Lasse Rabenius 
Boken ges ut på Lucifer forlag |
