Historien om Resande Man är mycket intressant.
När man väl hittat fartyget kan man göra en äventyrsroman om henne.
      Anders Franzén

Kapitel 1

BÅTEN TILL UTÖ



- Daggmask! Femton öre för tjuge stycken!
   Julius och hans far trängdes med människorna på Blasie­holmskajen. Det var fasligt många som skulle med båtarna denna morgon. Och mitt i vimlet skrek försäljarna ut sina varor, dök på herrarna i hatt och damerna i flor, ackorderade med dem om priset.
- Köp en blomma herrn! Han kan få vitsippor, och gullvivor..
- Nej tack, sa Julius far. Men kan ni säga mig varifrån Utöbåten går.


   Men han fick inget svar, för en dam i vitt, med en bredbrättad hatt la beslag på blomsterförsäljerskan.
   Julius såg att hans far hade fått fukt i pannan. Det vore illa om de missade båten.
   Som för att understryka hans tanke skar en ångvissla genom luften. Julius gick bort till grabben som sålde mask.
- Du, sa han, vet du var Utöbåten går?
- De’e kla’t, DalaröStröm ligger bortanför Wermdö II:an. Däråt. Men skynda're för snart dra'rom in landgången.
   Julius sprang tillbaks till sin far, greppade hans kavaj och drog honom mot båten.

   På DalaröStröm stod kapten Morsing uppe på kommando­bryggan och övervakade förberedelserna. Det var illa osande fotogendunkar och Apotekarneflaskor och trälårar av allehanda storlekar som skulle stuvas på fördäcket. Och där var en dam med en krukpalm som skulle ombord; vägen behövde göras fri. Så, kom nu damen! Försiktigt steg hon ut på landgången vid kajen och över till båtdäcket; försvann med vajande palmblad genom däcksdörrarna. Och så Julius och hans far; de klev ut på landgången. Julius kände en svag rörelse och tittade osäker ner på vattnet. Det är båten tänkte han; den rör sig. En besättnings­man tog honom i armen och visade på en bagageyta.
- Det var det värsta, sa Julius far. Så mycket folk har jag bara sett i stora föreläsningssalen. Tror du vi klarar det här Julius?
- Hoppas det, pappa.
   De hittade sittplatser och kunde pusta ut.
- När det lugnar ner sej lite ska vi rekognosera, sa Julius far.
- Hur då?
- Vi ska titta runt; leta rätt på matsalen till exempel.
- Och livbåten, sa Julius.
- Vi får nog tid med både det ena och det andra.

   Julius far tog fram sin pipa, stoppade den med tobak.
- Min bäste herre, röka får ni göra på akterdäck eller på fördäcket.
   Det var damen med palmen.
- Åh, javisst, sa Julius far. Ni har så rätt. Om damen ville vara så snäll och passa våra saker under tiden. Kom Julius.
   De gick bakåt i båten och steg ut på akterdäcket. Unions­flaggan vajade stillsamt. Det blåste inte särskilt mycket. Det tyckte Julius var bra. Han gillade inte stormar något vidare. Det var bara vågorna som försiktigt knackade på fartygssidan. Det lät ganska trevligt faktiskt. Julius drog med sin far till räcket. Han vågade till och med titta ner. Man såg att vattnet var smutsigt. Han skulle inte vilja simma i det.
- Du, sa Julius, ska vi inte leta efter räddningsbåten?
- Bra idé, tyckte hans far. Vet du, jag tror att de finns i närheten, för jag såg ett anslag om livbälten.
   Julius följde sin far uppför en trappa. De kom högt över vattnet. Och på fartygstaket längst bak låg två småbåtar. Det är klart att de fanns här; för när alla sprang undan det stigande vattnet skulle de hitta livbåtarna högst upp. Sedan kunde man ro iväg. Sådant var bra att veta.
   Julius tog fram sin anteckningsbok.
- Jag tänker rita av båten, sa Julius.
- Gör du det, sa hans far.

AD=akterdäck AS=aktersalong B=backen BD=båtdäck
FD=fördäck H=hytt K=kommandobrygga M=maskinen
MD=mellandäck P=pannan S=övre salong

   Julius far rökte sin pipa. Borta vid Djurgårn syntes tinnarna till det nya och ännu bara halvbyggda historiska museet. Men hans blick var fästad på måsarna som slog sina lovar kring båten. Luften värmde skönt. Det skulle nog bli en bra sommar.

- Ohoj, är det här vägen till kaptenen tro?
   En man kom klivande uppför trappan till båtdäcket där Julius och hans far satt. Mannen hade tagit av sig hatten. Bakom honom snavade två barn.
- Rickard och Annika, kom med nu, lägg på ett kol.
   Mannen ställde sig framför Julius far.
- Kan ni säga mej om man kommer till kommandobryggan den här vägen?
   Julius far såg hjälplös ut.
- Det borde vara här på övre däck, sa den jagade mannen.
   Barnen skyndade sig efter mannen som försvann bort över däcket.
   Julius smög efter; strök utefter plåtväggen, som kändes het. På den öppnade sig en glugg ner i båtens innandöme. Därifrån osade kolbrand.
   En mörk tvärpanel stängde vägen. I den syntes en halvöppen dörr. På den stod det:

Endast besättning. Tillträde förbjuden.

   Julius hörde folk prata därinne.
- ...litar på kaptenen... det var vänligt av er... det finns folk när de stiger av...
   Det var mannen som pratade. Ännu en röst höjdes; en karlröst som var van att göra sig hörd.
- Fabrikör’n kan lita på mej. Jag ska avdela en besättningsman på barnen.
- Utmärkt kapten, sa mannen. Jag är er mycket tacksam. Jag går av nu så jag inte sinkar kaptens avgångstid. Rickard och Annika, sköt er väl och lyd kaptenen.
   Julius tryckte sig mot väggen när mannen med hatten i hand rusade förbi honom.

   Plötsligt slag och dån. Julius kände golvet darra.
Han hade sprungit tillbaks.
- Är det ångmaskinen, undrade han.
   Hans far nickade.
- Jag tror man har en koleld, sa Julius.
- Just det.
- Ångbåtar är bättre för de kan segla rakt mot vinden.
- Segla är väl inte rätt ord. När man har egen kraft behöver man inte bry sig om vind och segel.
   De kände båten skaka och lyssnade till maskinens arbete. Så total tystnad. De backade ut ur skuggorna från hotell och akademi, och gled ut på vattnet. Måsarna hade lyft och skriade.
   Så återigen ett underjordiskt muller och skalv när maskinen långsamt vred båten i position för färd ut ur Blasie­holms­hamnen. Julius stod intill sin far. Han såg svart rök från skorstenen driva in över kajen, men de var snabbt på väg därifrån. Portar och fönster blev så små att bara husen själva räknades, och till sist försvann alla delar in i den stora summan, staden själv.

---

Kapitel 2

FÖRLISNINGEN



   Den stolta staden försvann akteröver. Sjön vidgades och vinden fick spelrum. Den blåste dem i ansiktet. Efter ett tag gick Julius och hans far ner till det skyddade mellandäcket där de hade plats. Damen med palmen tittade upp.
- Så är vi på väg, sa Julius far till henne. Tack för att ni ville passa våra saker.
- För all del.
- Jag kanske skulle ha presenterat mej, sa Julius far; doktor Holme.
- Åh, sa damen; fröken Stahl. Är ni läkare?
- Nej, svarade Julius far. Jag är amanuens på Riksarkivet.
- Så intressant. Jag är lärare vid Norra Real. Och nu är terminen till ända. Er också förmodar jag.
- Ja, föreläsningarna är slut, men för mej är det mest ett efterlängtat tillfälle till fördjupat forskningsarbete.
- Vi ska ta reda på saker, sa Julius.
- Jaha?
- Vi ska till Utö, sa Julius far.
- Jag har bott på Utö flera somrar, sa fröken Stahl; i en av gruvarbetarstugorna.
- Vi har plats på hotellet, sa Julius far.
- Hos grosshandlarn...    ja, alla hyr vi av herr Lewi.

   Dörren till mellandäck öppnades och en besättningsman steg över den höga tröskeln.
- Ni kan väl slå er ner här medan vi lägger till.
   De två barnen kom in.
- Vi vill vara med, sa pojken.
- Nej, stanna här, sa besättningsmannen. Jag kan inte hålla reda på er när vi lossar och lastar.
   Pojken försökte i alla fall gå efter mannen, men flickan tog tag i hans arm och drog ner honom på en bänk.
- Stanna, sa hon; du vet att vi lovade pappa.
   Pojken knuffade lätt till henne.
- Men han är inte här nu.
   De var alltså syskon; väldigt lika faktiskt. Båda var ljushåriga och hade ljusa sommarkläder. De såg att Julius tittade på dem.
- Varför följer inte er pappa med er, sa Julius.
   Det dröjde innan någon svarade.
- För att vi klarar oss själva, sa pojken.
   De stirrade tillbaka på Julius. Han kände sig förlägen.
- Vart ska ni då, sa han.
- Till Ärans, svarade pojken. Vi har en farbror där.
- Jag ska till Utö, sa Julius; vi ska leta efter gamla saker...    ett sjunket skepp.
   Deras blickar svepte in över honom.
- Ett vrak, undrade pojken; vilka vi, frågade flickan.
- Min far är forskare, förklarade Julius. Vi ska leta efter Rikspesten.
- Det var ett konstigt namn på ett skepp, sa flickan.
- Nej, sa Julius; det var greven som kallades så; han skulle resa till Polen, men han drunknade när skeppet sjönk.
- Var då nånstans?
- Jag vet inte riktigt, svarade Julius.
- Äh! Du hittar på bara, sa pojken.
   Julius drog i sin fars kavaj. Fadern pratade med fröken Stahl.
- Pappa, varför kallades han Rikspesten.
- Eh… det fanns väl folk som menade att han var en lyckoriddare. De kanske tyckte han pratade sig till oförtjänta förmåner. Men han gjorde säkert Sverige stora tjänster. Man ska veta att det var en tid då Sverige hade fiender på alla håll. Och då krävdes det nog personer som han.
   Julius far tog fram en bok.
- Här är von Schlippenbach, som han egentligen hette.
- Han ser otäck ut.
- Mmm..
- Hans skepp då, undrade Julius.
- Det var ett ståtligt örlogs-skepp med tjugotvå kanoner; det väntade på honom vid Dalarö, och inte bara skeppet, utan dessutom Döden ...
   De stirrade på Julius far. Det var ett kusligt sätt att beskriva katastrofen.
- Men... var sjönk det då, sa Julius.
   Hans far och rynkade pannan.
- Enligt de gamla dokumenten gick skeppet på grund längre ut, i ytterskärgården. Den exakta positionen är inte känd.
- Ni kanske skulle tala med gubben Linberg, sa fröken Stahl. Han vet allt om öarna här. Kanske känner han till gamla fartyg också.
- Linberg, sa Julius far. Kanske det.
- Han bor i Gamla ryssfängelset. Linberg är en fantastisk berättare, originell så det förslår, men någon liten del av alla hans historier borde väl vara sann.
- Vi hjälper er att leta efter vrakat, sa flickan.
- Tack för erbjudandet, sa Julius far; just nu är det mest arkiv­arbete. Men om jag ska göra undersökningar ute ska jag säga till. Vilka är ni då?
- Rick, sa pojken; Ann, sa flickan.

   Ett råmande från fartygssirenen fick alla att titta upp. Samtidigt upphörde maskinen att gå. Land närmade sig. Det var Dalarö brygga. Rick och Ann sprang mot dörren till fördäcket.
- Julius kom!
   De ställde sig vid dörrglaset.
   En besättningsman kom för att öppna däcks­dörrarna.
- Här kan ni inte stå, sa han. Vi måste ha fritt för lossning och lastning.
   Rick drog med sig Ann och Julius akterut.
- Vi går upp på övre däck, sa Rick. Där ser vi mycket bättre.
   Julius tvekade. Tittade på sin far, men följde sedan med. Rick var först upp för trappan, och framme vid båtens sida.
   Dalarö var ett helt samhälle. Husen klättrade upp på klipporna runt hamnen. I hamngattet låg moderna ångfartyg. De väntade på lots genom skärgården. Det låg fartyg vid kajerna; tvåmastade skonare, en brigg, loggertseglare, och mindre skär­gårds­ekor med sprisegel.
- Kan man verkligen segla de där, sa Rick och pekade på en eka.
   Det fanns mycket nytt att titta på. En bit bort hivade en kvinna upp en trälåda med glittrande fisk.
- Vad kostar de, skrek Rick till henne.
- Sjutton öre kilot. Men herrn är för liten för kommers.
- Kan vi inte få några?
- Till vadå?
- Äta förstås!
- Om ni vore katter så ginge det väl an, svarade hon.
Hon skrattade gott åt honom.
   På ångbåtskajen väntade alla; finklätt herrskapsfolk, tull­tjänstemän, fiskare och skärgårdsbönder. Alla såg de mot båten, observerade detaljerna i anloppet, berömde kaptenens skicklig­het eller skrattade åt besättningens fadäser.
   Maskinen gick back och fartyget gled in mot bryggkanten. Just innan fartygssidan gick an mot bryggans timmerstockar hoppade en besättningspojke iland med ett rep. Det var verkligen stiligt gjort.
   Rick lutade sig utanför kanten och tittade på lossningen av mjölsäckar och sockerlådor. Julius närmade sig försiktigt.
- Ruskigt när han hoppade iland med repet, sa Julius.
- Tycker du, sa Rick; jag tänker bli hoppilandkalle.
- Tänker du? Har ni åkt här förut?
- Inte så ofta, det är första gången.
- Synd att ni inte ska till Utö, sa Julius.
- Men det ska vi; Ärans ligger på öns spets.
- Vi ska träffa en kusin som vi aldrig sett, sa Ann; Fredrika.
- Bor hon på ön?
- Jag antar det, sa Ann. Hon kanske inte ens går i skolan.
   När sirenen hävde ur sig tre korta tjut hoppade de till.
- Nu backar vi, sa Rick.
   Maskinen skakade igång fartyget. Besättningspojken löste repen. Som en seg karamell lossade fartyget sin brygg­förtöjning. När en avgrund uppstått till bryggan tog pojken språnget efter fartyget. Det var det värsta Julius sett. Men Rick bara skrattade.
   Julius hade ryggat tillbaka mot fartygsväggen.
- Tänk om han ramlat i då, sa han.
- Äh, sa Rick.
   Rick stod vid kanten och tittade ner. Vattnet forsade förbi.
- Om det varit du då, sa Julius.
- Jag kan simma, sa Rick; hundra meter.
- Det räcker inte, svarade Julius. Man måste klara tvåtusen meter; kanske inte ens det räcker.
- Vad menar du, sa Ann.
   Julius pekade ut över vattnet.
- Fattar ni inte, sa Julius; det är två kilometer till land.
   Rick och Ann tittade bort över vattnet.



- Om en båt sjunker här måste man kunna simma minst tvåtusen meter, sa Julius.
- Den här båten sjunker inte, sa Rick. Och förresten finns det livbåtar.
- Rikspesten drunknade, sa Julius.
- Det kan inte ha varit många som sörjde, sa Rick.
   Julius stirrade på honom.
- Jag vet ett stort fartyg som hade liv­båtar, sa Julius; men min mamma drunknade ändå.
  
   De for ut på Mysingen. En fjärd känd för sina nyckfulla vindar. Blåsten slet i deras hår och kläder. Vinden for rakt genom tyget och nöp dem i skinnet. Hade de ramlat i vattnet hade deras kroppar och själar förfrusit; de skulle ha liknat krampaktigt knyckande maneter. Det är vad sjön kan göra med en. Och då ska du veta att Mysingen inte är någonting jämfört med det öppna havet utanför, bortanför varje skär och skydd. Just där den olycksalige greven seglat ut för mer än tvåhundra år sedan och mött ett oblitt öde. Man kan undra om något fanns kvar av honom. Eller hans sönderbrutna skepp.

---

Så inleds berättelsen om det gåtfulla skeppet Resande Man. Bland öarna låg hemligheterna och väntade.



Skärens hemlighet: Den olycklige förlisningen.
(c) Lasse Rabenius 2000, 2004

Lucifer förlag